Gödsel med fosfor o kalium
Fakta om näringsbrist Fakta om olika typer av gödsel Olika typer av gödselvatten. Det finns en uppsjö olika gödselmedel. Citronerna ska ha sin speciella näring, grönsakerna en annan, och gräsmattan en tredje blandning. Men behövs verkligen denna mångfald av gödselblandningar, eller är det bara ett sätt att få oss att köpa fler produkter? Modern växtforskning har visat att de flesta växter behöver ungefär samma näringsämnen och i liknande proportioner.
Kväve är det näringsämne som det behövs mest av.
Gödsling – så funkar det
Om växterna tar upp delar kväve så behöver de delar kalium och delar fosfor för att tillfredställa sina näringsbehov. Men hur kommer det sig då att vissa växter trivs i näringsrika jordar medan andra trivs i näringsfattiga? Varför trivs nässlorna vid gödselstacken? Är det inte för att de behöver mycket kväve? Alla växter behöver samma sammansättning av näringsämnen. Det som skiljer är hur mycket näring de behöver.
Nässlor trivs bäst i näringsrik fuktig jord, lupiner växer bra i näringsfattig jord eftersom deras rötter kan binda kväve från luften. Kaktusar växer långsamt och kräver därför lite näring. Växter har olika strategier för att ta upp kväve Egentligen är det inte så enkelt. Även om alla växter behöver ungefär lika mycket av olika näringsämnen så har de anpassat sig på olika sätt för att få tag på näringen.
Runt utedasset tar nässlan snabbt upp kvävet och konkurrerar ut andra mer lågväxande arter. Däremot har den ingen chans på en sandig kvävefattig mark där till exempel lupinen trivs bra. Lupinen har speciella bakterier i rötterna som kan binda luftens kväve och därför blir den en stark konkurrent till nässlan i en kvävefattig miljö. Men både nässlan och lupinen behöver lika mycket kväve.
Det kostar energi att omvandla luftkvävet till aminosyror och proteiner för de bakterier som finns i lupinrötterna. Energin kommer i form av socker, från växtens fotosyntes. Växten betalar dyrt för att få tillgång till aminosyrorna, men det lönar sig om det är ont om kväve i marken.
Rekommendationer och strategier för gödsling
Finns det däremot mycket kväve i marken så gynnas de växter som snabbt tar upp kvävet och kan växa fort, som nässlan. När vi människor producerar konstgödsel av luftkväve så går det också åt mycket energi, cirka en liter olja för att producera ett kilo kvävegödsel. Bättre då att låta bakterierna sköta jobbet. Konsten att få fatt i fosfor Efter kväve är fosfor det ämne som det oftast blir brist på i naturliga ekosystem.
Det beror på att det förekommer i liten mängd i jordskorpan, och kan bindas hårt i marken så att det blir otillgängligt för växterna.
Höstgödsla med kvävefattig gödsel
Detta sker både i kalkrika jordar, då fosforn binder till kalcium, och i sura jordar, då fosfor binder till järn och aluminium. Vid neutrala eller svagt sura pH, som vi oftast har i trädgården, brukar fosforbrist inte vara ett problem. Guckosko trivs på kalkrika marker, inte för att den behöver kalk, utan för att den har utvecklat egenskaper som gör att den kan växa trots att marken är kalkrik.
Därmed kan den konkurrera med växter som inte har samma egenskap. Kalkgynnade växter behöver inte mer kalk än andra växter Växter som lever i kalkrika jordar utsöndrar syror från rötterna, eller lever i symbios med svampar, som kan lösgöra fosforn från kalken, så att den blir tillgänglig för växterna. Det innebär att de kan klara sig på platser där andra, så kallade kalkskyende växter, skulle få fosforbrist.
De slipper då att konkurrera med dessa, ofta snabbväxande arter. Men precis som för kvävet så har båda växttyperna samma fosforbehov, men de har utvecklat olika sätt att få fatt på den. I trädgården kan vi styra vilka växter vi vill ha på olika platser.